Ordet "kanot" lär i sin ursprungsbetydelse betyda "urholkad". För tusentals års sen tog sig naturfolk fram på urholkade trädstammar som senare vidareutvecklades till olika typer av flottar och roddbåtar.

Den nordamerikanska västkustens indianer byggde stora träkanoter av urholkade trädstammar som kunde vara 10 m och ibland ännu längre. Dessa indianer tog sig på fisketurer långt ut till havs i dessa väldiga träkanoter.

Längre österut och norröver i Nordamerika utvecklade indianfolken de smäckra farkoster av träribbor och björknäver som senare kom att bli kända som "kanadensare".

Den första gången indianska kanoter kom att omnämnas var av den franske upptäcktsresaren Jacques Cartier som 1535 berättade om ett möte med indianer på S:t Lawrencefloden i närheten av nuvarande Montreal. Indianerna färdades den gången i två stora näverkanoter som sammanlagt hade 17 man ombord.

På 1700-talet tog sig pälsjägare på sina jaktturer långt upp i Kanadas vildmarker med hjälp av kanoter och dessa pälsjägare och äventyrare lärde sig sedan efterhand av indianerna att tillverka egna kanoter av näver.

Kajaker har sitt ursprung i de arktiska områderna i norra Alaska, Grönland och norra Sibirien där eskimåerna och andra naturfolk konstruerade kajaker för att de skulle kunna de skulle kunna fiska och jaga med harpun. Ordet "kajak" ( eng. "kayak" ) betyder ursprungligen "jägarbåt". Kajaker är byggda ungefär som kanoter men med den skillnaden att de var övertäckta, detta för att paddlaren skulle klara av den bistra kylan i dessa områden.

Kajaker har varit i bruk i flera tusen år. Vid sidan om kajaken använde man sig av s.k. "umiaker", en slags öppna skinnbåtar, för att ta sig fram över vattendrag med mycket last och många människor.

Det dröjde framåt 1600-1700-talet innan man i Europa hörde talas om kanoter och kajaker.

En dansk missionär hade 1724 hade med sig två tvättäkta eskimåer, Poek och Qiperoq, till Köpenhamn, där de förevisade sina medhavda kajaker och väckte stor uppståndelse, när de paddlade omkring på Köpenhamns kanaler !

                                                       
Det var skotten J. McGregor som på mitten av 1800-talet gjorde kajaken känd i Sverige. Han såg kajaker vid en arktisk resa omkring 1850. Hemma igen ritade han en kajak, som som var ett försök att kombinera det bästa från kajaker och indianska näverkanoter. I denna paddlade och seglade han genom större delen av Europa - bland annat på Östersjön 1866 - och skrev populära reseskildringar som startade en våg av kanotbyggen, inte minst i skandinavien.

Mot slutet av 1800-talet beskrev Fridtjov Nansen konstruktionen och användningen av grönländska kajaker i böckerna "Eskimåliv" och "På skidor över Grönland".

Kanadensaren kom till Sverige på 1930-talet. Det var Harry Macfie som lärde sig att bygga och använda indiankanoter som pälsjägare i Kanada kring sekelskiftet. När han kom tillbaka till Sverige började han bygga dukklädda kanadensare. Harry Macfie skrev också en rad tidstypiska äventyrsromaner med pälsjägarmotiv som t.ex. "Norrskenets män", "Guldgrävare och pälsjägare" m fl.

På 1940-talet började man tillverka kanoter industriellt av lättmetall och fanér. Men man hade svårt att efterlikna den ursprungliga smäckra kontruktionen. Dessa industriellt tillverkade kanoter blev tunga, klumpiga och inte så värst lättpaddlade.